Integrative Care
Aktuellt

Krönika: Patienten i centrum – javisst, var annars?

12 mars, 2013 av David Finer

David_Finer_3044Är hälso- och sjukvården patientcentrerad? Knappast. Då skulle ordet patientcentrering inte behövas. Ordet finns därför att – som alla vet som själva varit patienter eller anhöriga – vården ofta tycks leva sitt eget liv, där jag som patient ibland kan känna mig som en objuden gäst.

Professionalism och professionalisering innebär bland annat att en yrkeskår inför kunskapskrav, kvalitetskriterier och etiska regler, som ökar dess trovärdighet och allmänhetens trygghet. I gengäld får kåren samhällets godkännande och en viss grad av självständighet och självreglering.

Autonomins avigsidor
Men autonomin har avigsidor. Professioner utvecklar en egen rationalitet, som inte nödvändigtvis överensstämmer med avnämarnas. Starka, självreglerande subkulturer som medicinen och medierna tenderar att över tid utveckla mekanismer som i första hand säkrar den egna organisationens intressen och överlevnad.

För mediernas del kan det exempelvis handla om oviljan att medge fel och publicera rättelser. Inom medicinen kan det ta sig uttryck i oacceptabla brister i bemötande, kommunikation och hänsyn, sådant som inte ens behöver kosta pengar utan helt enkelt handlar om vanlig medmänsklighet. Här pågår som vi tidigare berättat motrörelser för att bland annat öka medkänslan och dialogen i vården

Vården ett serviceyrke
Faktum är att ”Professionen” (så brukar läkarna beteckna sig själva, som professionen i bestämd form) är – eller borde vara – ett serviceyrke. Liksom övriga vårdyrken. Och för övrigt journalistjobbet.

Jag hör tänder som gnisslar, förstår att synsättet inte faller alla på läppen. ”Kom inte och mästra oss med nya pekpinnar; vi är utarbetade, underbetalda och gör så gott vi kan!?” Men vården är till för patienterna och medierna för läsarna/lyssnarna/tittarna. Att tillgodose våra målgruppers behov och önskemål är vårt viktigaste (om långtifrån enda) existensberättigande, och det borde vi vara stolta över och försöka leva upp till.

Därför är ordet patientcentrering närmast en skymf, eftersom det behövs. Eftersom det så oblygt blottar det faktum att vården nog mest fungerar på helt andra premisser.

Svenska patienter missnöjda
Den som inte känner sig övertygad av resonemanget ovan kan ta del av tyngre argument. Som en extern utvärdering av patientcentrering i svensk hälso- och sjukvård beställd av Myndigheten för Vårdanalys [1].  Bakom utvärderingen står de två erfarna hälsopolicyanalytikerna Elizabeth Docteur och Angela Coulter. I sin analys utgår de bland annat från en studie av patienters uppfattning om vården i elva jämförbara industriländer, Commonwealth Study.

Enligt studien var svenska patienter minst benägna att rapportera positiva erfarenheter av flera aspekter av vården och nådde inte ens upp till 50 procents patienttillfredsställelse i tre av fyra mätningar. Sämst ansågs den svenska vården vara, när det gällde patienters möjligheter att påverka vilka behandlingsalternativ de skulle få tillgång till (eller patientens ”huvudsakliga målsättningar eller prioriteringar för att ta hand om sitt tillstånd”, vilket författarna tolkar som samma sak)

Gör komplementen tillgängligare!
Det här med alternativen är en hjärtefråga för oss på I C. Det faktum att patienter i Sverige inte får tillgång till sådana komplementära metoder som har evidensstöd inom ramen för den konventionella hälso- och sjukvården – på samma ekonomiska villkor som vanlig vård  – är ett av de tydligaste exemplen på den bristande patientcentreringen.

I ett verkligt integrativt Vårdsverige skulle metoder som visats säkra samt har en lovande, begynnande evidensbas kunna ges inom ramen för jämförande studier eller erbjudas genom remisser och andra samarbeten med praktiker utanför hälso- och sjukvården. Allt mer talar också för att aktivare patienter mår bättre, men det finns inte lika mycket data om hur ökad patientmedverkan eventuellt påverkar kostnaderna [2].

Trots att vårdgivare enligt svensk lag ska förse patienterna med viss information känner patienterna inte alltid till vad lagstiftningen innebär, enligt utvärderingen. Bristen kan delvis bero på en paternalistisk tradition i relationen vårdgivare-patient som bara långsamt håller på att förändras, skriver författarna. De nämner också besparingskrav, ersättningsincitament och administrativa krav liksom det uppdelade ansvaret mellan staten och landstingen som problem i sammanhanget.

Sex råd för patientcentrerad vård
Inte heller har idén om ett delat beslutsfattande mellan patienten och vårdgivaren ännu slagit igenom i Sverige, skriver utredarna. Det brister också i samordning och kontinuitet, helhetssyn och involvering av familj/närstående.

Författarna formulerar sex rekommendationer som kan bidra till att påskynda utvecklingen mot en mer patientcentrerad vård i Sverige, bland annat att se till att vi följer den lagstiftning som redan gäller om att stärka patientens ställning, och att göra det möjligt – i praktiken – för patienten att vara medaktör i sin egen vård, till exempel genom att stödja patienterna i val av vårdgivare, val av behandlingsmetoder och egenvård.

Må rapporten bli en väckarklocka för alla som kan bidra till att förverkliga en vård på vårdades villkor!

David Finer, medicinjournalist, licentiat i medicinsk vetenskap

[1]. Elizabeth Docteur och Angela Coulter. Patientcentrering i svensk hälso- och sjukvård. En extern utvärdering och sex rekommendationer för förbättring. Myndigheten för vårdanalys. 2012.

[2]. Judith H. Hibbard och Jessica Greene. What The Evidence Shows About Patient Activation: Better Health Outcomes And Care Experiences; Fewer Data On Costs. Health Aff February 2013 32:2207-214; doi:10.1377/hlthaff.2012.1061.

 

 

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentarer inaktiverade.