Sverige av idag är ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Vare sig vi håller med om det eller inte. Det är budskapet i antologin “Helig hälsa”, skriver religionspsykologen Göran Ståhle, Södertörns Högskola, som tillsammans med Jessica Moberg är redaktörer för boken. Därpå följer en innehållsbeskrivning av journalisten David Finer.
Det här är något som långsamt har blivit en realitet de senaste tio-tjugo åren och som därför är relativt nytt i den svenska självbilden. En självbild som präglas av den kulturella homogenitet och de sekulära värderingar som dominerar i medelklassen, vilka också dominerar den offentliga debatten (och därmed även de stora massmedierna). Vissa har rentav – något överdrivet – velat tala om en ”religiös analfabetism” i svenska massmedier på grund av detta.
Polarisering i debatten
Därmed är det också mycket viktigt att studera vetenskapligt, för att få ett mer politisk och religiöst obundet perspektiv. Den offentliga debatten präglas ju tyvärr alltför ofta av polariserade ståndpunkter, där alla som uttalar sig pressas ut i extrempositioner som ställs emot varandra, istället för att man strävar efter en nyanserad förståelse som befinner sig någonstans mittemellan och ”både och”.
De flesta är “både-och”
I vardagslivet existerar det väl knappast någon som är ”antingen eller”, utan de flesta är ”både och”. Så nämns i boken exempelvis hur personer som är engagerade i kristna frikyrkor kan tala om sjukdom i termer av handpåläggning och medicin samtidigt. För individen finns ingen motsättning i detta.
I motsats till vad många med en sekulär livskåskådning tror, så är människor som engagerar sig religiöst/andligt oftast kritiska till sin egen tro, samtidigt som de ansluter sig till den. Till skillnad från vrångbilden av religion, så handlar det inte om att man okritiskt ”säljer” sig till ett system och därmed överger sin rationella och kritiska förmåga.
Viktigt komplement
Den här boken tar ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt perspektiv på helande i dagens Sverige, som är ett viktigt komplement till mer naturvetenskapliga studier. Effektivitet och säkerhet står inte i fokus utan att förstå och lära sig mer om hur dessa fenomen ser ut, och de sociala och kulturella processer som är involverade. Det är ju viktigt att förstå att ur ett sådant perspektiv, så är även biomedicin en kulturell, historisk och social produkt ur många avseenden. Därmed inte sagt att biomedicin är likställt med alternativmedicin vad gäller effektivitet och säkerhet. Det är ju det mest effektiva medicinska system som vi har sett i historien.
Fyller ett tomrum
Så en av huvudpoängerna i boken är den pluralistiska situationen i dagens svenska samhälle vad gäller utbudet av helandemetoder. Det finns till dags dato få översikter över denna situation i Sverige. Troligen beroende på att det mångreligiösa/mångkulturella tillståndet är relativt nytt i den offentliga debatten. Här fyller boken ett tomrum.
En annan poäng är att för den vårdsökande individen, så är denna pluralism inte något problematiskt, utan man använder ofta flera metoder samtidigt.
En tredje poäng är att det råder sekulära värderingar i den offentliga debatten i Sverige. Det gör att alternativa helandemetoder anpassar sin framtoning i förhållande till detta. Vi kan se att man tonar ned andlighet och religiositet till förmån för ”ren” metod, det gäller exempelvis mindfulness och yoga.
Finns ingen “ren” metod
Men ur vårt religionsvetenskapliga perspektiv menar vi dock att det inte existerar ”ren” metod, utan att alla helandemetoder (även biomedicin) utövas mot bakgrund av vissa filosofiska grundantaganden och i ett visst kulturellt, historiskt och socialt sammanhang.
Vi vill dock betona att vi inte lägger några värderingar i detta av vad som är mer sant, vad som är bättre eller sämre eller av vad som är mer traditionellt etc. Vi menar inte att biomedicin är att likställa med KAM. Vi menar inte heller att det det finns mer ”sannare” versioner av mindfulness och yoga i Asien.
Tradition som statusmarkör
De versioner som vi ser i västvärlden kan många gånger vara mer seriösa och mer trogna mot vissa åberopade urkunder än de som vi ser i Asien. Det finns ingen nödvändig koppling till tradition i dessa metoder. Just åberopandet av tradition är ofta ett sökande efter att höja den egna metodens status och därmed ett uttryck för hur metoden utövas just i dagens svenska kulturella och sociala sammanhang.
Göran Ståhle
+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Här följer en beskrivning av innehållet ”Helig hälsa. Helandemetoder i det mångreligiösa Sverige” (Dialogos), sammanställd av journalisten David Finer.
Boken består av nio kapitel tematiskt uppdelade i tre sektioner:
Sektion 1: Traditionellt helande i det moderna Sverige – icke-institutionaliserade, ”folkliga” metoder och deras möte med institutionaliserad medicin i Sverige.
Sektion 2: Helande inom religiösa organisationer och hur företrädare och medlemmar förhåller sig till andra religiösa grupper och deras helandemetoder.
Sektion 3: I gränslandet mellan terapi och religion – helandeformer som fått fäster i Sverige som ett resultat av västvärldens ökade intresse för (holistisk) hälsa.
Holism bland svensksomalier
Johan Wedel skriver om helande bland svensksomalier, inklusive användande av örtmediciner, koranrecitering och utdrivning av så kallade djinner, som antas kunna ta människor i besittning och orsaka sjukdom. Författaren berör också enskilda brukares hållning till etablerad sjukvård. Att söka hjälp inom den här gruppen är djupt stigmatiserande. Många tolkar därför hellre sina problem i traditionella termer (som besatthet) och använder sig av religiösa helandemetoder.
Mirakel samsas med biomedicin
Aryo Makko skriver om helande bland svenskassyrier. Makko utgår från det så kallade Södertäljemiraklet, där den unga kvinna Samira Hannoch uppgavs kunna bota sjuka. Kapitlet innehåller en diskussion om användningen av örtmediciner och föreställningar om mirakel samt om helande och hälsa i ljuset av den pågående integrationsprocess som assyrierna i Sverige genomgår. I dag finns särskilt stora skillnader mellan olika generationer, där äldre föredrar traditionella metoder, medan yngre har ett mer eklektiskt förhållningssätt och kombinerar dessa med biomedicinska metoder.
Shamanisten som rensar hus
Olov Dahlin studerar den folklige helaren och hälsingebon Anders Sandkvist, som har kontakter med andevärlden och bedriver också mer renodlad helandeverksamhet. Han ”rensar” också människors hus från hemsökelser, en teknik som han menar utvecklats inom den rysk-ortodoxa utbrytargrupp som brukar kallas gammaltroende och som både Sandkvist och hans förfäder tillhört. Han kallar själv sina verksamheter för ”shamanism”, som han menar sig ha fört med sig från tidigare generationer, som kom från Karelen, i en obruten följd av 700 år.
Detta ger honom också en legitimitet att utöva något som annars skulle klassas som ”nyandlighet”, ett begrepp som Sandkvist tar avstånd ifrån. Sandkvist är medveten om den svenska lagstiftningen med förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, numera del av patientsäkerhetslagen. ”Botande av hus” regleras dock inte i lagtexten, och att Sandkvist alltmer kommit att ägna sig åt husen kan därmed ses som i viss mån en anpassning till svensk lagstiftning, menar Dahlin.
Karismatiskt kristna kombinerar kurer
Jessica Moberg beskriver helande inom karismatiskt kristna församlingar i Stockholm med inslag av bön med handpåläggning, smörjelse med olja och användande av så kallade bönedukar. Moberg betonar också konkurrensen mellan karismatiskt kristna och nyreligiösa helare, och hur de kristna uppfattar den. Moberg menas att det sällan finns motsättningar mellan att använda biomedicinsk vård och exempelvis handpåläggning. På individnivå kombineras religiösa och biomedicinska helandemetoder och förklaringsmodeller, inklusive teologiska, naturvetenskapliga och psykologiska.
Diksha-rörelsen överför energi
Temat för Liselotte Frisks kapitel är helande inom Enhetsrörelsen, en neohinduistisk organisation med rötter i Indien som etablerat sig i stora delar av världen. Rörelsens förgrundsgestalter är ett gift par som av utövarna kallas för Sri Bagavan och Amma. De började bli mer synliga på 1990-talet och rörelsen har idag tiotusentals anhängare över hela världen. Den vanligast förekommande helandemetoden inom organisationen går ut på att en företrädare lägger händerna på en klient och välsignar denna (diksha). Då anses energier från rörelsens ledargestalter överföras, vilket förväntas leda till både anlig upplysning och helande från psykiska och fysiska åkommor. Metoden har också fått spridning inom såväl andra religiösa organisationer, som Svenska kyrkan, som inom den oorganiserade nyreligiösa miljön.
Mindfulness inte längre ”alternativt”
Som titeln på Drougges bidrag antyder – ”Lost in translation” – anser han att mycket väsentligt gått förlorat, när mindfulness svept över västerlandet så till den grad, att metoden knappast längre kan anses ”alternativ”.
I motsats till vad som ofta påstås har dagens sekulära eller terapeutiska mindfulness inte uppstått i ett möte mellan västerländsk medicin/psykoterapi å den ena sidan och traditionell asiatisk buddhism å den andra. I stället, menar Drougge, har den sitt ursprung i en västerländsk, psykologiserande miljö som på många sätt skiljer sig från sina asiatiska motsvarigheter.
Drougge ger medvetet ganska stor plats åt den kritik av sekulär mindfulness, som han säger kommit från religionsvetenskapligt håll (något vi tidigare berört) och i viss mån från utövande buddhister. Han inser att kritiken troligen inte är särskilt relevant för ”de tusentals människor som använder sig av dessa metoder för att hantera stress, depression, kronisk smärta eller andra problem”. Mindfulness kan vara användbar och effektiv, medger han, men är samtidigt kritisk mot hur den ofta beskrivs i medierna, speciellt hur man beskriver förhållandet mellan mindfulness och buddhismen.
Mindfulness är en översättning av paliordet sati. Det tolkas ofta som ett slags omedelbar varseblivning eller ren uppmärksamhet fri från värderingar eller begreppsliggöranden. Men hos buddhismen har sati en bredare betydelse. Det kan också betyda ”minne”, samvete och samvetsgrannhet.
Den mer traditionella buddhistiska kontemplationen innebär en extremt fokuserad uppmärksamhet som möjliggör en upplevelse av att ”se igenom” upplevelsen av att vara ett separat jag, något som ofta kräver åratal av övning. Snarare än att uppmärksamt och accepterande iaktta den inre monologen såsom det tolkats i väst, och som man förespeglas kunna lära sig på en terapikurs.
Meditationsövningar som inom buddhismen har skilda syften (att odla stillhet respektive ge insikt i jagets natur exempelvis) buntas ihop.
Yoga frikopplad från traditionen
Yoga är kanske den mest spridda och populära formen av alternativ praktik i gränslandet mellan terapi och religion. Omkring 400 000 svenskar beräknas bedriva någon form av yoga. I sitt kapitel skriver Ferdinando Sardella att i dagens svenska praktik, kroppsövningarna (asanas) vanligast får dominera, och de viktiga andningsövningarna (pranayama) kommer i skymundan. I ett större perspektiv kan sägas att yogans positiva hälsoeffekter betonas på bekostnad av dess filosofi och koppling till hinduisk religiositet och new age, som oftast var fallet på 1980-talet. Yogans ökande popularitet har gått hand i hand med en fysikalisering av den, som Sardella formulerar saken.
Den utvecklingen har sannolikt tryggat yogans framtid i Sverige. Samtidigt har den luckrat upp gränserna mellan yoga och renodlad gymnastik, vilket försvagat yogans länk till ursprunget i de indiska religiösa traditionerna. Denna frikoppling från rötterna förklarar också den förvirring bland utövare om vad yoga egentligen är, hävdar Sardella.
Det finns inga enhetliga krav för att bli en kvalificerad yogainstruktör. Det ökar risken för klienter att skadas vid för hårda pass. Det saknas också en gemensam kunskapsbas med exempelvis de mest använda övningarna, men branschen arbetar för att få till gemensamma riktlinjer, betonar Sardella.
Gömd potential i ditt inre
I kapitlet Att få flow i livet analyserar Ann-Christine Hornborg de strategier som terapeuters och coachingföretag använder för att marknadsföra och legitimera sig. Coachernas budskap kan sammanfattas som att tänka positiv och få ett ”flow i livet. En ny form av andlighet har vuxit fram. Det bygger på idén om att alla människor har en gömd essens i sitt inre, en ”potential” som kan förlösa individen från ohälsa med mera.
Många kallar sig terapeuter – en titel som inte är skydda i Sverige. Det går att kalla sig psykosyntesterapeut och certifierad/diplomerad terapeut/coach – ibland förstärkt med auktoriserad eller licensierad – utan att detta regleras eller säkerställs genom en av samhället sanktionerad utbildning och sanktionsmöjligheter. Författaren kallar detta för ”självcertifiering”.
Coachföretagen lånar trovärdighet genom att kalla sig för ”akademier eller ”institut”. Coacher och lekmannaterapeuter kan också i sin marknadsföring framhålla personliga egenskaper och erfarenheter av exempelvis sorger som en slags kvalitetsgaranti.
Hornborg lyfter också fram vad hon kallar för ”vetenskapslika” resonemang, något som Olav Hammer uppmärksammat i sina studier av new age-rörelsen. Termer kan hämtas från naturvetenskapens språkbruk men förenas med föreställningar om exempelvis livskraft.
En stor del av den kritiska analysen kopplas till Brendon Bays bok och metod Resan och till individualisering och ritualisering av behandlingen. Hornborg beskriver verksamheten som en del av en ny fas i marknadssamhället, där coacher och lekmannaterapeuter ger löften om snabba förändringar vad gäller självutveckling, hälsa och framgång i syfte att tjäna pengar.
Kapitlet är skrivet med avstamp i den så kallade Behörighetsutredning, som syftade till att definiera krav på behörighet för individer och organisationer inom hälsoområdet. I det perspektivet är den beskrivna verksamheten inte oproblematisk, menar Hornborg. Inte minst lägger den ansvaret för att skapa sitt liv på individen, där ohälsa – om behandlingen inte får avsedd effekt – kan bli ett tecken på att individen misslyckats.
David Finer
Etiketter: alternativmedicin, andeutdrivning, asana, biomedicin, buddhism, coaching, David Finer, diksha, effektivitet, etnologi, flow, folktro, Forskning, gammaltroende, Göran Ståhle, handpåläggning, healing, helande, helbrägdagörelse, Jessica Morberg, kam, karismatisk kristendom, koranen, Lisbeth Sachs, mångkultur, mångreligiositet, medicinsk antropologi, mindfulness, new age, nyandlighet, örtmediciner, pluralism, pranayama, religion, religionspsykologi, religionsvetenskap, säkerhet, shamanism, svensksomalier, tro, yoga
