Alex Turnier
Lionel Milgrom
– Det är en myt att evidens saknas för homeopatin eller att hela vetenskapen skulle behöva kullkastas om vi skulle acceptera den. Men det krävs ett nytt sätt att se på hur exempelvis vatten samspelar med levande materia. Det sade fysikern Alex Turnier vid Homeopathy Research Institute, London, på den nordiska homeopatikonferensens andra dag i Göteborg nyligen.
Om konferensens första dag fokuserade på frågan om vad, alltså studier av effekter, handlade den andra dagen mest om frågan om hur, således möjliga verkningsmekanismer.
Osäkerhetsprincipen inom homeopati
Dr Lionel R Milgrom, som har en bakgrund som kemist, är en aktiv teoretisk forskare och skribent inom det homeopatiska området.
Han diskuterade homeopati – och den terapeutiska relationen i allmänhet – i ljuset av kvantfysiken. I fokus stod den tyske fysikern Werner Heisenbergs studier av ljuset och subatomära partiklar och hans så kallade osäkerhetsprincip. År 1932 tilldelades han Nobelpriset i fysik.
Enligt osäkerhetsprincipen är det omöjligt att på en gång exakt känna till ett objekts position och rörelsemängd. Detta anses ibland bero på att själva mätningen av partikelns position orsakar en störning av dess rörelsemängd. Men orsaken kan mer korrekt beskrivas som att partikeln är en vågfunktion, inte ett punktliknande objekt, och kan inte ha både en väldefinierad position och en rörelsemängd, menar Dr. Milgrom.
Sammanflätat samspel
I systemet som bildas av triangeln behandlare – patient – behandling är det enligt Milgrom på motsvarande sätt omöjligt att på en gång observera och mäta allt som händer. Orsaken är vad han kallar Quantum Entanglement, på svenska kvantmekanisk sammanflätning, kvantintrassling eller kvantkorrelation.
För sådana sammanflätade partiklar gäller att ändringar av den ena partikeln omedelbart medför ändringar i den andra, oavsett hur långt det är mellan dem. Resonemanget överför Milgrom på samspelet behandlare-patient-behandlingsmetod.
Milgrom berättade om en aktuell randomiserad klinisk prövning med fem experimentella “armar” (behandlingsalternativ) av homeopatisk behandling som tillägg hos patienter med aktiv men stabil reumatoid artrit. Studien hade för liten statistisk kraft (power) för att man skulle kunna dra fasta slutsatser, men författarna kunde ändå dra andra slutsatser.
Stora kliniskt relevanta fördelar kunde ses för homeopatisk behandling, som författarna emellertid helt tillskrev homeopatins inneboende empatiska karaktär, inte till någon enkel eller sammansatt homeopatiskt medel i sig. Kunde kvantfysikens idé om komplementaritet vara relevant i sammanhanget?
Komplementära effekter
Här förde Milgrom in kunskap från en studie som gjordes för ett decennium sedan av Weatherley-Jones och medarbetare. I olika randomiserade kliniska prövningar tolkades specifika och icke-specifika effekter som additiva, hopslagbara. Men Milgrom ansåg att de istället bör ses som komplementära och nära korrelerade, så att deras sammanlagda effekt blir större än summan av deras delar.
Den specifika delen av behandlingen (själva det homeopatiska medlet) och den ospecifika delen (själva konsultationen) är som vågor och partiklar – de kan inte beskrivas åtskilda. Prövningar som betonar den ena av de två, kommer ohjälpligt att förlora greppet om den andra. Och denna brist eller paradox, menar Milgrom, gäller för alla randomiserade kliniska prövningar, inte bara om homeopati.
På Göteborgskonferensen talade också Alex Turnier, fysiker och chefen för Homeopathy Research Institute (HRI) i London om homeopatins verkningsmekanismer.
Bristande evidens en myt
Turnier menar att det är en stor myt att det saknas evidens för att homeopati fungerar. Det finns över ett hundratal kliniska prövningar, och ett antal sjukdomstillstånd som visat sig påverkbara. Robert Hahn, docent vid Karolinska Institutet och forskningschef vid Södertälje Sjukhus har tidigare analyserat homeopatilitteraturen med liknande resultat.
Förutom att slå hål på den myten försöker HRI studera fysiken bakom homeopatin.
– Om homeopatin vore sann, brukar det sägas, då skulle vi behöva skriva om hela vetenskapen och mycket av fysiken och kemin. Men jag håller inte med om den uppfattningen, jag tror att det går att förklara homeopatin utifrån nuvarande rådande paradigmer, även om de krävs ett nytt sätt att se på hur exempelvis vatten samverkar med levande material, sade Turnier.
En sådan nyorientering skulle dels leda till mer bemyndigade patienter, dels också potentiella resultera på nya områden, exempelvis genom industriella tillämpningar och nya produkter, ansåg Turnier. Han beskrev homeopatin som ett område i frontlinjen, som kan saga oss något nytt om vatten, om ett nytt tillstånd med potentiellt enorma konsekvenser för flera samhällsområden.
Vatten betraktas som ett enkelt ämne men det kan förekomma i 15 kända faser däribland superkritiskt vatten med ovanliga termodynamiska egenskaper, sade Turnier.
Han hänvisade här bland annat till begreppet kvantdomäner som en utvidgning av Richard Feynmans nobelprisbelönta upptäckter om kvanelektrodynamik. Här arbetar man med hypoteser om att processer kan lämna spår i vatten, som ”spelas in”.
Reikihealing svår att testa
Frauke Musial, forskningsledare vid det statliga norska forskningscentret för alternativmedicin, NAFKAM talade om randomiserade kliniska prövningar (RCT).
Inom vetenskapen kan vi bara mäta observationer kring problem som är principiellt prövningsbara. Hon tog reikihealing som exempel.
– Många patienter rapporterar positiva erfarenheter av Reikihealing, som bland annat bygger på antagandet att individen via Reiki är förbunden med universella livsenergier. Men detta antagande går inte att testa för närvarande, så det betraktas som pseudeovetenskapligt och esoteriskt. Men vi kan också anta att en sådan metod går att testa vad gäller positiva effekter på patienter, genom att mäta subjektiva känslor av välbefinnande exempelvis, sade Musial.
Därefter beskrev hon processen inom klassisk vetenskaplig forskning. Här försöker man undersöka en tänkbar – beroende – faktor i taget medan man samtidigt varierar andra – oberoende – faktorer och slutligen kontrollerar andra faktorer så att de inte påverkar eventuella effekter:
RCT olämplig för helhetssystem
Musial menade att detta tillvägagångssätt emellertid inte är möjligt att tillämpa på forskning om så kallade hela (eller holistiska) medicinska system som traditionell medicin, homeopati, antroposofi, ayurveda och integrativ medicin.
– Dessa system är potentiellt synergistiska, multimodala och komplexa. Härmed avses att många andra faktorer påverkar utgången av behandlingen förutom det läkemedel eller motsvarande enskilda faktor, som kanske är föremål för intresset. Dessutom kan faktorer samverka, så att totaleffekten blir mer än summan av delarna, förklarade hon.
Att tillämpa metodiken för randomiserade kliniska prövningar på sådana medicinska system kan vara helt vilseledande. En orsak till detta är att den tänkbara mekanismen bakom den observerade eller antagna effekten av en viss faktor inte är känd. Då är det också svårt eller omöjligt att utforma en experimentell kontrollsituation.
Mäta svarta lådor
Forskarna får nöja sig med att jämföra två verksamma behandlingar (snarare än en verksam behandling och en ”overksam”, placebo- eller sockerpillerbehandling). Det handlar om studier om effektivitet i verkliga kliniska situationer (effectiveness) snarare än i konstruerade experiment (efficacy).
Man mäter då ett två hela interventionspaket gentemot varandra, där man gör sig naiv inför innehållet i paketen, en så kallad ”black box” (svarta lådan)-metodik. Läs gärna mer om forskningsmetodik för integrativ vård i vår tidigare artikel.
David Finer
Referenser
Etiketter: Alex Turnier, Black Box, David Finer, efficacy, efficiency, Forskning, Forskningsmetodik, Franke Musial, Homeopati, kvantfysik, Lionel Milgrom, NAFKAM, RCT, Reiki, Robert Hahn, terapeutisk relation
